Livets Lilla Goda

Sinnlighetens dotter!

Där snor sig vårens varma vind
Runt flickans bara ben;
Den stannar, glömmer hår och kind,
Den flämtar till, blir tjock och trind –
Och sedan stiger den

Sakta, sakta stiger
Den upp mot flickans lår-
Varsamt, varsamt under kjolen,
Glömmer tid och rum och solen,
Smeker varje enskilt hår,
Kittlar, stryker och stiger-
Flickan flämtar till och niger
Mot värmen mellan sina lår
En obeskrivlig känsla hon får

Vinden vaggar, snuddar, stiger
Ömsint upp mot flickans mitt,
Hennes åtrås heta snitt,
Stannar vid den våta manen-
Sväller och stiger-
Låter våta manen smeka sig,
Väntar till hon delar sig,
Tills flickan smälter, snyftar, niger,
Öppnar sig och tar emot
Vinden till dess inre rot-

Och allt de drömt om och begärt
Av tid som nu blev nu - och nyss
Blev eld som sans och mått förtärt
Allt de drömt i ungdomsår
Blev all åtrås möteskyss

Där dröm i saga övergår,
Bortom tid och rum och sans
Men han i hennes, hon om hans
Allra innersta substans
Möts de, utan återvändo,
I ett suggestivt crescendo,
I en himmelsk kärleksdans
Tid och rum finns ingenstans

Känslor sammansmälta: hennes, hans;
Närhet, trygghet, ömhet,
Tillit, jubel intill sanslöshet,
Här och nu i evighet
Upp och ner blir in och ut,
Ut och in blir in till slut
In och in och in igen
Till slut, till slut i explosion,
I en allt sammansmältande fusion
Två världar smälts till en- och där,
I sagans möte,
I sinnlighetens källas sköte,
Tillblev vårens atmosfär
Av ljuvlig trängtan och förväntan!

Solens stålar dansar, leker,
I sephyrens stilla vårfläkt
Som ömsint kysser, smeker,
Flickans varma andedräkt
De varandra varsamt famnar
Vinden stryker flickans armar,
Munnen, magen, tinningen,
Viskande; Föreningen,
Min älskade, är vår,
Är vår, och innerligen
Önskar jag: Evinnerligen
Livets minne,
I vart sinne

Ja, min-du, min- han fick till svar,
Må vår stund, till en och var,
Skänka, för all evighet,
Inför livet, ömsinthet!

Flickan skimrade i hyn,
Vinkar så mot skyn:
Tack att kanske blev till Bliv!