Barnsligt vokabulär - Rätt eller fel?
Nu har min ilska, maktlöshetskänsla och frustration lagt sig, så nu kan jag skriva det här inlägget och hoppas jag kan lyfta fram det som trycker mig.
Imorse klockan 9 lämnade jag Freja på hennes dagis. Det vi möts av när vi kommer fram till dörren in till deras kapprum är en andra generationens invandrar flicka som står och räcker tunga åt Freja. Samma flicka som för två veckor sedan BET Freja i armen.
Är det såhär man vill bli bemött när man kommer till sitt dagis? *ryser i hela kroppen*
Freja blev väldigt ledsen, eftersom vi har lärt henne att man räcker inte tunga åt andra människor, för det är inte snällt.
Vad gör då jag åt detta?
Jo det ska jag berätta för er. Jag är inte rädd för att säga till ANDRAS barn, allra minst rädd för att säga till andras barn som gör saker mot mina barn som jag inte tycker är okej.
När vi kom in i kapprummet stod flickan kvar och var allmänt otrevlig, så jag sa helt enkelt till henne att sätta sig på pallen bredvid henne. Jag talade om för henne att SÅ hälsar man inte på sina kompisar. Man säger: Godmorgon! Hej! eller Åh NU kommer äntligen XXX, va kul vi ska ha! Man börjar INTE morgonen med att räcka tunga åt sina kompisar.
Flickan räckte tunga åt mig också, varpå jag talade om för henne att man beter sig inte på det viset. PUNKT SLUT!
Jag sa även åt flickan att be om ursäkt till Freja, som vid detta laget inte alls ville gå in på avdelningen, hon blev ledsen.
En av fröknarna kom och jag berättade vad som hänt. Och personalen på Frejas dagis är jättebra. Dom tolererar heller inte sånt här beteende, så dom skulle självklart ta uti med det hela idag.
Jag framförde även att det, enligt Freja, finns tre pojkar på avdelningen som flitigt använder ord och meningar som: Du är dum i huvudet, skit och fan.
jag VET att barn använder fula ord för att dom inte får. För det är ju ingen hemlighet att det som är förbjudet också är det som är mest lockande.
MEN jag vill INTE att min tre åriga dotter ska ha ett sådant vokabulär. Det passar sig inte! Det passar INGET barn att ha ett sådant vokabulär. Jag hade inte accepterat det om det varit Viktor istället för Freja, så det har ingenting med kön att göra.
NU kontentan och frågorna jag ställer mig.
Jag beskriver flickan som andra generationens invandrar flicka, för det är hon. HON är född i Sverige men pratar sparsamt med svenska. Hennes föräldrar pratar inte svenska alls.
Kan det vara så att ett barn som inte har de språkliga verktygen för att göra sig förstådd oftare eller lättare använder sig av kroppslig förmedling?
Som i detta fallet: Biter, slåss och räcker tunga. För att hon helt enkelt inte verbalt kan tala om vad hon vill, tycker och känner?!
Är pojkar mer stökiga, högljudda och har ett tuffare språk just därför att dom är pojkar? Eller är det för att vi som föräldrar och vuxna runt pojkar uppfostrar dom att vara just tuffare och tycker det är mer okej att pojkar har ett hårdare sätt än flickor?
Problematiken att få barn att uppföra sig ordentligt utanför hemmets fyra väggar är svårt. Barn gör som barn gör, och dom "trissar" varandra. Men om jag lär mitt barn att INTE använda fula ord, slåss eller dylikt, då tänker jag heller inte acceptera att andra barn gör det mot mitt barn.
Jag har talat om för Freja att hon ska säga: STOPP! Sluta göra så! Jag vill inte! Man får inte göra så! Om någon gör något mot henne som hon vet att hon inte får gärna, eller som inte är trevligt.
Hon ska absolut inte acceptera att andra barn gör saker mot henne som inte är snällt.
Det bästa är, som jag försöker lära henne, är att gå därifrån. Hon ska inte behöva utstå eller se sånt beteende, så då är det lättast att vända på klacken och gå. Men det är ju inte alltid som det är lösningen på en situation att gå därifrån. Jag vill inte att hon ska bli konflikträdd i framtiden, och jag vill att hon ska våga stå för sin sak, kunna välja mellan rätt och fel.
Är jag hård som förälder?
När Freja räcker tunga här hemma, talar jag om för henne att tungan ska vara inne i hennes mun, ingen annanstans, tänk om en fågel bajsar på den ;) Lite skämt och lite allvar. Jag försöker att inte vara för dramatisk, utan talar bara om för henne vad som är rätt eller fel, utifrån mina egna värderingar.
Ett barn utan föräldrar som sätter gränser är detsamma som ett barn utan föräldrar.
Det är vi som vuxna som ska lära våra barn rätt och fel, eftersom dom som barn ännu inte har någon erfarenhet som dom kan resonera fram ett beslut eller ställningstagande genom. Barn testar oss för att dom inte har några andra alternativ för att upptäcka världen med. Och om vi då inte tillrättavisar, förklarar, visar, berömmer och förtydligare för våra barn vad som är acceptabelt, hur ska dom då lära sig?
Att mötas av en dagiskompis som räcker tunga åt en, är ju det samma som om du skulle komma till ditt jobb och din kollega stod vid entrén och sa: Idiotjävel! till dig när du steg in. Hade du accepterat det?
Vad tycker du om det hela?
Rätt eller fel?
Får man säga till andras barn?
Vad ska man acceptera och inte acceptera?
Vilken förebild du är Kim! Jag räds inte heller att konfrontera andras barn när de beter sig illa. Det är ju mobbing i sitt "första stadie" att stå i dörren och räcka ut tungan!
Måste själv börja tänka på hur jag uttrycker mig över huvudtaget. På tok för mycket svordomar och fula ord här, och jag vill INTE att Oliver tar efter det. Så, här ska det minsann till en språkförbättring!
Kram
Jag tycker du gjorde helt rätt och jag hade gjort likadant.
Jag tycker inte att du är för hård. Min dotter är lika gammal som din och kom hem en dag och sa Aj som fan! Det hade hennes jämnåriga kompis lärt henne (kompisen har en äldre syster som säkert lär lillasyster allt hon kan). Jag sa direkt till Emma att det är inte acceptabelt att säga så. Jag är kanske oxå hård men så sa mina föräldrar och jag tror nog att jag blev ganska bra till slut ;-)
Jag tro absolut det finns en poäng i det du skriver om barn och deras kommunikationsmöjligheter. Det gäller ju även för vuxna. Människor med begränsad förmåga till att kommunicera med sin omgivning upplever ju klart mer frustration. Att inte kunna kommunicera sina behov och önskemål eller att missförstås i sin kommunikation ser jag som ett handikapp. Jag har arbetat flera år med människor med utvecklingsstörning och autism vars största handikapp ofta är kommunikationssvårigheter och detta ligger även till grund för diverse problemskapande beteende som aggressivitet e t c.
Tycker även att du är föredömlig i att du säger ifrån till andras ungar. Det gör jag oxå och jag önskar att fler gjorde det och även att fler vuxna fortsätter lägga sig i när barn och ungdomar är otrevliga för att inte säga rakt ut elaka mot varandra. Både de som gör fel och de som blir utsatta behöver se att vi vuxna reagerar!
It takes a village... Jag är glad Kim att du bor i min!
<3
Nää fy.. Jag är precis som du och kommer att uppfostra mina barn som att det du gör mot andra vill du att dom ska göra mot dig. Jag är helt ense med dig att många MÅNGA föräldrar tar inte sitt ansvar och bryr sig inte hur sitt barn beter sig. Då frågar jag mig, om du nu låter ditt barn bete dig elakt mot andra, hur tror du då ditt barn kommer bete sig mot dig när han/hon växer upp??? Det handlar om dålig uppfostran, visst så kan alla göra misstag och ett barn och vuxna kan knäckas och bete sig illa, men det är illa om detta är ett återkommande beteende.. Fy.. Det värsta är att undra om föräldrarna får redan på detta och inte bryr sig eller pratar med henne, risken är ju stor. Tur Kim att du har dom värderingar du har! Vi behövs!
På min kompis sons dagis var det ett tag mycket bitande osv. och där handlade det om mindre barn som inte kan prata än, så visst kan det vara så att flickan uttrycker sig på detta sätt istället om hon nu inte pratar så bra. Men då är det ju upp till föräldrarna och andra vuxna att visa att detta inte är ok. Bra att du sa ifrån så hon förstod att man inte gör så!
