Livets Lilla Goda

Ja efter mitt fullständiga känslomässiga psykbryt förra veckan är det nu dags imorgon.
Att krypa till korset.

Korset i det här fallet är Viktväktarna!
Jag anmälde mig för snart två månader sedan på nätet för att jag VET att VV funkar och att det är just den här metoden som funkar bäst för mig.
Men ändå kommer jag inte loss. Motivationen finns inte där och när jag vet att jag gjort fel jag då äter jag en muffins till frukost istället, för jag är ändå så jävla värdelös.

En fruktansvärt tråkig ond cirkel.

jag VET att Viktor endast är 4½ månad och att jag inte började träna efter Freja förens hon var 8½ månad, dvs jag är igång nu och sätter press på mig, redan 4 månader tidigare än förra gången.
Och förra gången hade jag inte ett tillstymme till foglossningar, det hade jag ju denna gången. Kraftiga såna.

Vad får mig då att tro att jag 4 månader efter en förlossning kan shaka loss till ett zumba-pass utan att tro jag kommer att påverkas?

Ibland är viljan större än förnuftet.

Efter tre zumbapass förra veckan igen fick jag så fruktansvärt ont i min rygg, det kändes som att hela ryggen höll på att gå av, så det är nog inte läge att träna SÅ hårt än.

Som jag tidigare skrivit: När ursprungsformen är UR FORM är det svårt att att hitta tillbaka!

Därför har jag nu bestämt mig för, efter en långt och förtroligt samtal med min man, bestämt mig för att satsa på maten istället. För om jag äter rätt så kommer jag gå ner i vikt. Och träna kan jag ju börja göra sen när kroppen inte ha lika mkt vikt att bära på under passen, då kanske jag inte påverkas lik mycket.

Jag går ju dock redan 1 mil tre gånger i veckan när jag lämnar Freja på dagis. Jag får helt enkelt införa iaf en 30 minuters promenad de andra 4 dagarna i veckan också. Så att jag går ut en runda varje dag. Och sen börja så sakta att göra de styrkeövningarna som finns i min "Stora boken om barn" som är anpassade för kvinnor som nyss fött barn. Övningar som stärker ryggen, magen och armarna. För det är ju sån träning som jag behöver.

Och som jag sa till min älskade vän Cindy förra veckan, hur svårt är det egentligen? Ja att äta rätt.. För egentligen är det "bara" till att bestämma sig för att äta ordentligt och sedan göra det. Tala sig själv till rätta vad som är bra för en och vad som är dåligt.

För egentligen, vad är 1-2 månader av ens liv? Det är ungefär det det tar att komma in i bra vanor igen!
Och när man väl kommit igång och hittat en rytm och blivit fri från allt sockerberoende och fettberoende så är det ganska enkelt att finna motivationen till varför man ska göra saker och ting.

Och lösningen på ett viktproblem är iaf ALDRIG att äta muffins till frukost för att man fick värk av träningspasset man körde igår! Det kan jag ju iaf erkänna ;)

Viktväktarna kör i Malmö på tisdagkvällar borta vid caroli city, och dom har en specialgrupp för de som har mer än 25 kg att gå ner. Jag känner verkligen att det kan vara skönt att träffa en grupp människor som har samma förutsättningar som en själv.

Så nu har vi bestämt att tisdagkvällar är mina kvällar hädanefter. Imorgon kör Johan mig dit och så tar jag bussen hem. Men sen nästa vecka så ska jag cykla dit och hem, så får jag ju motion då också.

Nu kör vi, jag börjar nämligen få slut på bortförklaringar. Och dessutom vad är det värsta som kan hända om man sabbat en vecka?? Då får man ju ta nya tag till nästa vecka igen... jag gör ju det här för mig själv.... Så det är ju bara mig själv jag sviker om jag fuskar med maten!

Det här blir nog bra!

Been there. done that - doing it again!