Gårdagens dramatiska händelse
Igår hände något som jag hoppas att alla slipper uppleva.
När jag hade varit och hämtat dottern på dagis så cyklade vi hem igen. Och när vi nästan precis var hemma så hände något hemskt. Vid en skymd sväng, från en cykelbana ut på en annan så krockade jag med en moped.
Denna svängen är hemsk, jag har sagt många gånger att någon kommer krocka där. Det är skymd sikt för att hörntomten som ligger där har en vänligt hög häck. Så jag hade ju bromsat ner när jag svängde, och jag kom inte fort. Men ni vet hur det är med olyckor, ibland så kan man inte göra mer än vad man redan gjort, och man vet att man kommer krocka/slå sig osv.... man försöker bara komma så lindrigt undan som möjligt.
Killen på mopeden blev först mycket arg och började skrika på mig. Men han blev säkert vettskrämd. Det visade sig att han fyllde 15 för två dagar sedan, och mopeden var helt ny. Han skrek på mig: Va fan håller du på med.
Och jag vet inte vart jag fick mitt lugn ifrån, men jag lyckades lugna ner honom så att han inte skulle skämma livet ur Freja som satt i cykelsitsen på pakethållaren.
Jag förklarade för honom att jag cyklade inte in i honom med vilje, jag är ju förhelvete höggravid och har barn på cykeln också.
Men han tänkte säkert bara: Va fan ska mina föräldrar säga om mopeden har gått i sönder!
Men han lugnade ner sig, och då började jag gråta.... för jag blev så jävla rädd. Hela jag skakade.
Det hände inget med killen och det hände inget med min cykel, och vi ramlade inte.
Men dottern blev livrädd, satt och höll sig för öronen och sa: Håll mig nära mamma, håll mig nära! Och så tog hon min hand och tryckte den mot sin kind! Stackars lilla loppan!
Det hade ju räckt med att det var jag på cykeln.
Hur som helst, vi var nära vårt hem, så vi gick hem direkt, och jag tog luren och ringde omgående till barnmorska direkt i Malmö. Men det tog 100 år innan någon svarade. 30 minuter innan någon svarade. Under väntetiden så låg jag på rygg i soffan och puttade på magen för att få gensvar av Viktor, men ingenting... en puff fick jag, sen inget mer. Paniken växte!
Barnmorskan jag pratade med kontaktade genast prenatal och fick OK från dom, och jag skulle komma in så fort jag kunde. Först då ringde jag mannen som kom hem från jobb omgående. Min älskade pappa och dagens hjälte kom och hämtade dottern. Tycker inte att sjukhuset är ett ställe för henne att vara på, speciellt inte på kvällen efter dagis utan mat i magen med en mamma som ligger uppkopplad till en maskin som piper!
Vi fick komma in ganska omgående när vi kom dit. Kopplade in ctg och en hjärtljudsmaskinen, och lillkillens hjärta slog på som vanligt, mitt blodtryck var bra (115/75) och min puls var stabil och inte för hög. ctg-kurvan visade det jag sagt tidigare, att jag har sammandragningar. Fast dom är ju inte i närheten av de värkarna man får när det väl är dags, typ 1/3 av de värkar man får när det börjar närma sig.
Olyckan inträffade klockan 1415 och kl 1800 kom läkaren till oss och undersökte mig. Och allt kändes bra och jag hade inte ont någonstans förutom i ryggen och ljumskarna, men det är ju för att jag spände mig när vi krockade och i kombination med foglossningarna så är det inte så konstigt. Inget vatten som läckte och inget blod från slidan.
Idag ska jag bara ta det lugnt och tacka min lyckliga stjärna för att det gick så bra som det gjorde.
Läkaren sa det att det är sällan som bebisen påverkas av trafikolyckor, dom ligger så förbaskat bra skyddat därinne. Läkaren berättade att han hade stor erfarenhet av olyckor med gravida, och endast vid ett tillfälle har det gått illa, det var en bilolycka i 110 utan bälte. Där gick det illa för bebisen, men det gick illa för mamman också :(
Det är ändå tråkigt väder, så jag bäddar ner mig i soffan, kollar på film och myser tills det är dags att hämta Freja!
Och nej, jag ska INTE cykla den vägen... cyklar mellan husen istället, där det absolut inte finns risk för mopeder eller bilar.
Ha en bra dag!
