Sömnlös i Malmö
Det är tydligen min nya grej att vakna runt halv fem och sedan inte kunna somna om.
Tyvärr så vaknar man ju inte av några känningar utan av frustration!
I förrgår skrev jag att jag hade värkar och om jag inte fattade bättre så skulle jag nästan kunna tro att det är något på gång.
Så är inte fallet.
+5 dagar idag, och inte en minsta känning på över 1½ dygn. IRRITERANDE!
Igår var jag så irriterad att jag blev irriterad på mig själv. Allting störde mig. Att mina föräldrar var för upptagna för att bjuda oss på kaffe, att min vän var ute på cykeltur med sina barn och man, att min man somnade på soffan istället för att hålla mig sällaskap, att det regnade, att jag inte ens hade molvärk, att en av mina barnomsvänner fått sin flicka, att en annan vän vatten gått men inte mitt.....
Jag intalade mig på kvällen att mina icke känningar är lugnt före stormen, och att jag kanske skulle vakna i natt av våldsamma värkar... men ICKE!
Vaknade som vanligt 0424, detta magiska ögonblick.... utan de minsta känning!
Ja för utom känslan av hunger och frustration!
Det är nämligen också det nya här hemma, jag är VRÅLHUNGRIG hela tiden i princip!
Men idag gick jag emot mina egna principer och steg upp. Gick ner till köket, fixade två mackor med ost och kokade upp hallonbladste!
Tänkte att kroppen kanske behöver energi för att kunna starta sitt värkarbete.....
JAG ÄR SÅ FRUSTRERAD!
Jag vet att jag gick över 6 dagar när jag väntade Freja... men jag hade aldrig trott i min vildaste fantasi att jag skulle gå över den här gången.
Måtte jag få världens lättaste förlossning i kombination med världens snällaste lilla kille! Det är jag värd efter den här resan.
När jag blev gravid denna gången tänkte jag: Wow denna graviditeten kommer bli fantastisk, tänk så mkt positivt jag gjort för mig själv sen senast jag var gravid!
* gått ner 47 kg
* börjat träna
* äter bättre
* sover bättre
* flyttat till hus
Men tji fick jag..... redan i vecka 5 började illamåendet, det bytades ut mot en djävulsk halsbränna i vecka 17. Därefter i vecka 18 började foglossningarna spöka med att ge mig en väldigt öm svanskota, som i vecka 22 gick över till både ljumskarna och främre fogen. I vecka 30 beslöt jag mig för att gå på semester och därefter ta ut mammaledighet en månad innan beräknad ankomst eftersom jag inte längre kunde röra mig som jag ville.
Visa kvällar kom jag ju inte ens upp för trappan till ovanvåningen!
Och iaf från vecka 25 har jag haft sammandragningar som både har känts och synts.
Från vecka 35 har jag haft ett konstant tryck nedåt och det har stundtals känts som om lillkillen varit halvvägs ute.
Först i vecka 37 bestämde lillkillen för att fixera sig, och sedan hans fixering har mina foglossningar blivit bättre.
Och det är ju tacksamt att man kan röra sig igen! det har ju också lett till att jag inte gjort annat än städat här hemma om dagarna, fixa fixa fixa!
Men nu finns det inte mer att fixa, allting är klart liksom.
Tog hem Freja från dagis den 1 juni för att hon skulle vara fri från alla dagisbaciller till lillebror tittade ut, hon har ni varit ledig i 18 dagar.... inte riktigt det som var meningen, fast å andra sidan så har vi ju haft 18 dagar av egentid, vilket ändå känns bra att ha kunnat ge henne innan dom blir två som ska dela på oss.
Men nu tycker jag faktiskt att han kan komma, hur mycket plats har han egentligen där inne??
De enda tecken jag har just nu är avdomningar i skinkorna och i höger arm.... skinkorna beror med all sannolikhet på att lillkillens huvud trycker mot nerverna och armen beror säkert på all vätska jag samlat på mig.
Är lite sugen på att "fejka" och ringa till förlossningen, säga att jag har avdomningar, inte känt bebisen på länge trots försök, att jag inte sovit ordentligt på flera dagar och att jag innan dess haft massa tryck neråt och haft ett par värkar.... bara för att få komma in på en undersökning, för att få besked på om det är något alls på gång eller om det är ett evighetstillstånd!
Det är ju ingen lögn.... förutom att jag känner honom HELA tiden, och det är det som håller mig lugn!
Men sen samtidigt vill jag inte ge alla nära och kära falska förhoppningar genom att åka in när jag vet att det är på falska grunder och inte pga smärtsamma värkar!
Jaja vi får väl se vad dagen bjuder på..... barnafödande hade varit trevligt. Men Amy har väl rätt... han kommer till midsommar *suck*
