Sanningen om amningen med dottern!
Många kanske undrar vad det är som gör att jag tvekar till att vilja amma denna gången. Men jag ska försöka förklara vad det var som gick fel förra gången.
När Freja föddes så hade jag ju inga tankar alls om amningen, och funderade inte så mkt på det. När lillan var ute och låg på mitt bröst så ammade hon fint råmjölken och på patienthotellet det nästkommande dygnet efter födseln ammade hon fint.
Jag ville däremot inte visa amningen för personalen, då jag inte såg mig själv som något utställningsföremål!
Har fortfarande synen på mina bröst som MINA, och inget somjag vill flasha för allmänheten, på sin höjd för att ge mat åt mitt barn. Därför kände jag mig inte bekväm med att visa amningen för personalen.
Detta skrevs in i min journal med STORA bokstäver, citat: HAR BLIVIT OMBEDD ATT VISA AMNING, VÄGRAR DETTA!
Vi lämnade patienthotellet efter lunch den 4 juni, för att få återkomma till patienthotellet den 5 juni för pku-testet.
Hemma den dagen/natten den 4 juni ammade hon men jämna mellanrum, och det är ju svårt att veta hur mkt hon fick i sin. Men som man vet nu i efterhand så klarar dom ju sig fint på det som finns tills mjölken runnit till.
Jag gjorde som jag läst att man skulle göra, efter konstens alla regler.
Men på morgonen den 5 juni skrek hon hysteriskt och som förstföderska och orolig mamma tänkte man såklart att hon var hungrig och att jag inte hade tillräckligt med mat till henne. La henne till bröstet men hon bara skrek. Så det blev en tvärlåsning för oss båda. Så vi bestämde oss för att ge henne flaskan med ersättning för att hon skulle bli lugn igen. Kort efter matningen begav vi oss till patienthotellet för pku-testet.
Barnmorskan ville att jag skulle amma dottern då testet togs. Men Freja tvärvägrade, bara skrek! Jag förklarade för barnmorskan att vi gett henne ersättning hemma så att hon var säkert inte hungrig. Barnmorskan sa barskt till mig att amning var mer än mat och att jag skulle lägga henne till bröstet.
Freja skrek helt hysteriskt och fäktade med armarna, och jag blev mer och mer stressad över situationen.
DÅ händer det! Barnmorskan går bort till oss, tar tag i både mitt bröst och Frejas huvud och trycker dom mot varandra.
Jag lämnade min egen kropp!
Aldrig har jag känt mig så utlämnat, så utblottad och icke respekterad! Detta är något utav det mest kränkande jag har upplevt.
Som om detta kaos inte var nog så störtar det plötsligt in en annan mamma i rummet där vi befinner oss, mamman gråter och är upprörd över sin amning. Kort efter kommer hennes kille också in i rummet, och där sitter jag med blottad byst, en skrikande unge och en barnmorska som drar i mina bröst och försöker få mitt barn att "få rätt tag".
Jag ville dö!
Barnmorskan tar tillslut testet utan att jag ammar Freja. Vi får klä på oss och lämnas ensamma i rummet i 10 minuter. Jag tittar på Johan och undrar om detta är på riktigt eller om vi just varit med i en skräckfilm!
Efter tio minuter kommer det in en undersköterska som är hur mjuk och go som helst. Som tar Freja i sin famn så hon blir lugn, hon går och ordnar ersättning i en kopp och visar oss hur man med en kopp/"såssnipa" kan mata med ersättning utan att påverka Frejas sugrefleker på "fel sätt". Vi får låna snipan med oss hem och har även fått en tid tre dagar senare på amningsmottagningen för en viktkontroll.
När vi kom hem satte jag mig i soffan och grät i tre timmar, fullkomligt stortjöt! Sedan tittade jag på Johan och sa: NU skiter jag i det här... JAG bestämmer över min kropp!
De nästkommande tre dagarna innan besöket på amningsmottagningen hade vi ersättning redo i kylen, jag la lillan till brösten när det var dags att äta, ibland sög hon lite men oftast så bara skrek hon. Då gav Johan henne ersättning medans jag kopplade till den elektriska pumpen för att stimulera produktionen.
Problemet var bara att OM jag hade tur fick jag ut 20 ml totalt på båda brösten. Men oftast så var den 5-10 ml typ
Men jag pumpade varje mål som Freja inte ville amma, vi samlade ihopa dagens skörd så att hon på kvällen som sista mål fick den mjölk jag pumpat ut under dagen, som mest kanske 60 ml, men oftast så var det runt 35 ml som jag fått ut under hela dagen. KATASTROF! Vi såg ju hur mkt hon slukade med ersättningen.
När Freja föddes vägde hon 4070 gram, när vi lämnade patienthotellet vägde hon 3900 gram. När vi kom till amningsmottagningen när hon var 6 dagar gammal vägde hon 3750gram, hon hade gått ner 320 gram.
Tjejen på amningsmottagningen frågade hur det gick för oss, och vi berättade om hur vi pumpade, försöksammade, kompletterade med ersättningen osv, och hon sa bara: Ja men det låter bra, fortsätt så!
I sju veckor gjorde vi just så och det blev bara mindre och mindre mjölk för varje pumpningsförsök och Freja vill INTE suga. Så efter sju veckor bestämde vi oss för att "nej nu räcker det", nu kan ingen säga att vi inte har försökt!
Himmelriket öppnade sig! När pressen och stressen försvann från mig så blev jag lugn och harmonisk och Freja var en nöjd tjej som åt och sov och var hur gosig som helst där i mellan. Hon var 7 veckor och 3 dagar gammal när hon sov en hel natt första gången. somnade kl 22 och sov till 06. VILKEN lycka!
Jag ångrade inte en sekund mitt beslut att avsluta mina försök att få till amningen. Freja var nöjd och vi var nöjda!
Ingen på bvc ifrågasatte vårt beslut, men än idag så gnager bemötandet vi fick på patienthotellet mig, och JA det var en traumatisk upplevelse!
Men även om jag idag vet bättre och förstår hela processen så finns den där obehagskänslan kvar! Och jag tror att det är den känslan som gör att mycket i min kropp och tankar säger åt mig att inte ens försöka.
Men visheten i mig och förståelsen att den ena graviditeten inte är den andra lik gör att jag ändå överväger det.
Men jag ställer mig samma fråga om och om igen: Orkar jag verkligen gå igenom en liknande process igen?
Nu kanske ni förstår varför jag tvekar!
eller
De gjorde exakt samma med mig, tog tag i Aaliyas huvud & mitt bröst o tryckte in bröstet i munnen på henne:-/ Kändes sådär kan jag berätta. Men ammningen funkade för oss, men tycker att alla gör som de tycker känns bäst. Finns inga dåliga sätt sålänge det går framåt. Lycka till när han kommer! Kram
Åh, fy fan vilka människor det finns! Och vad synd att de ställde till amningen för dig! Jag tycker bara att man ska amma om man vill, men det är synd om rädslan och traumat hindrar dig! Jag kan berätta att jag helammade min son i ett halvår och under hela den tiden kunde jag aldrig pumpa ut mer än några enstaka droppar - pumpning funkar inte för alla och säger ingenting om hur mycket mjölk du har!
Mitt förslag är att du väljer ut en BM på BB som du får förtroende för och som du ber om hjälp. Förklara för henne att du inte vill att hon tar i brösten utan bara ger råd och ser så det blir rätt (fattar inte de som ska göra det åt en - det lär man ju inget på!!!) och att du kollar in amningshjälpen på nätet, där finns många bra råd och proffsig hjälp att få! Kram
Läser din historia och kan inte göra annat än att tyvärr minnas tillbaka eftersom jag hade en snarlik upplevelse och behandling med Benjamin.
Benjamin hade en dålig sugteknik, sen om det egentligen berodde på honom eller om mina då platta bröst var svåra att få tag i vet jag inte. Han hade ett enormt sugbehov men när det kom till att ta tag i bröstet så var det inte lika lätt.
Råmjölken fick han i sig någorlunda, låg och suttade på bröstet direkt när han kom ut. På patienthotellet bökade han mest runt...jag blev stressad, han blev ännu mer stressad och frustrerad och han skrek natten igenom och personalen gav oss lite ersättning.
Dagen efter var jag ledsen och utmattad för man kände sig värdelös.
En barnmorska kom in till oss för att kolla amningen...redan då kände jag mig också illa till mods eftersom mina bröst är just mina..det kan tyckas vara löjligt men har man stora komplex så känner man sig redan där och då förnedrad.
Barnmorskan var väldigt barsk, drog Benjamin rätt och sa att jag fick inte hålla si och inte göra så..jag tyckte situationen blev obehaglig och jag kände mig sååå liten på jorden.
Rätt som det var trycker också denna barnmorska Benjamin mot min bröstvårta samtidigt som hon tar tag i mitt bröst och klämmer något så fruktansvärt hårt...fy fan jag minns det fortfarande..jag hade hellre fött barn en gång till än att stå ut med den behandlingen och smärtan. Snäll som jag var så sa jag inget. Benjamin tog fortfarande inte mitt bröst och barnmorskan hämtade en tesked och återigen tog hon bara i mitt bröst..utan att visa någon hänsyn, utan att kontrollera med mig att det var ok att göra så överhuvudtaget..
Återigen klämde hon stenhårt för att envist få ut en jävla droppe.
Jag fick också höra att Benjamin klarade sig med råmjölken han hade fått i sig och att jag inte skulle ge honom ersättning för mjölken skulle snart rinna till..Benjamin var inte nöjd för det kan jag säga. Han var så ledsen och jag var så ledsen.
Jag kände mig så förnedrad, likt som du beskriver så kände man sig så utlämnad och man fattade inte riktigt vad som egentligen precis hade hänt..var det på riktigt? Får man lov att göra så?
Jag mådde så dåligt på patienthotellet och grät mest... jag valde att stanna inne på mitt rum under vistelsen vilket jag också fick skit för....alla vill inte grupp-amma i fikarummet.
Allt lugnade ner sig när vi äntligen fick komma hem! Mjölken rann till men Benjamin fick fortfarande inte ett ordentligt tag, jag fick hem en vårtnapp men det fungerade inte heller, dels trillade den av hela tiden och Benjamin larvade mest runt med den och var inte alls intresserad.
Jag valde att pumpa vilket var suveränt för vår del..benjamin tog flaska med glädje och äntligen fick jag en nöjd och harmonisk pojke.
Han och jag har haft en fantastisk samhörighet sedan den dagen, vad mer kan man göra för sitt barn än att göra det nöjt efter bästa förmåga? Han och jag hade inte haft en bättre samhörighet för att han hade fått suga direkt ifrån min kropp. Vi hade otroligt fina stunder, han och jag och nappflaskan och vi var nöjda båda två. Dessutom fick jag sova på natten eftersom Sebbe också kunde hjälpa till vilket resulterade i en pigg och glad mamma plus att det är en fantastisk lycka att se pappan och barnet knyta kontakt också.
Jag är också osäker inför amningen denna gången, upplevelsen i sig gör att man inte vill och eftersom jag inte känner mig trygg i amningen så blir det säkert pannkaka denna gången också.
Kan jag pumpa och min mjölk är näringsrik så kommer jag att göra det för glatta livet under en tid och sen kommer jag att gå över till ersättning. Det finns så bra ersättningar idag och likadant med anpassade flaskor för både det ena och det andra.
Det är säkerligen bäst så naturligt som möjligt men ibland vill inte naturen hjälpa till och då är det ju tur att det finns andra alternativ.
Ingen annan än du själv kan bestämma hur du vill ha det och det är ingen som ska tycka att det är fel på något sätt. Hur du upplever en situation är din känsla och inget du ska behöva försvara, känner du så så känner du så och sen är det inget mer med det.
Jag är säker på att du hittar det alternativ som passar dig och din kommande son bäst.
KRAMEN!
Jag har varit med om exakt samma hemska upplevelse som du fast på patienthotellet när Jordan var nyfödd. Rummet fullt av gäster och då kommer de in och drar upp min tröja framför alla och tog ett vansinnigt hårt tag om mitt bröst och om Jordans huvud och tryckte ihop oss med våld. Det är mer än kränkande, speciellt när man var förstföderska, det gjorde svinont på ett redan mycket ömt bröst och jag skämdes som en gris! Jordan hade inte rätt sugteknik han hade tungan ovanför bröstvårtan ( har han ju diagnoser på bl.a. försenad oralmotorik nu 10 år gammal.) dessutom har jag platta bröstvårtor vilket klart försvårar att få tag, hur löste de det på patienthotellet, jo.......tro det eller ej men de knep och drog mig hårt i bröstvårtorna och de sa åt mig att stoppa fingret i Jordans munn och trycka ner tungan!!!!
Väl hemma från det hemska patienthotellet (åkte hem efter en dag där för jag stod inte ut!) så hyrde jag en pump från bb och gick hem och pumpade. Jordan fick bröstmjölk på flaska i ungefår en månad sen sinade mjölken så han fick enbart ersättning efter det.
När Mirelle var nyfödd vägrade jag att åka till patienthotellet eftersom jag hade den hemska upplevelsen i bagaget därifrån. Jag åkte istället hem direkt från förlossningen efter endast 4 timmar.
Hemma blev det samma sak, försökte amma, pumpa och samtidigt ge ersättning då Mirelle inte heller fick tag om bröstet. Brösten blödde och jag hade så ont och fick mjölkstockning i omgångar. Efter 1-2 månader och med ett väldigt underviktigt barn gav jag upp och struntade i vad andra tyckte.
Mirelle visade sig i samma veva vara mjölkallergisk så vi gick över till hypoallergen ersättning som vi fick på recept och hon blev äntligen nöjd. Dock kom vikten aldrig ikapp förän nu när hon är 9 år gammal.
När Melvin föddes så gav jag mig fasiken på att jag skulle amma mitt barn 3:e gången gillt. Hade ett annat lugn över mig när jag fick honom än vad jag haft med de andra två. Var mer avslappnad och mer säker i allt jag gjorde och kände mig väldigt trygg i rollen som mamma till en nyfödd på ett annat sätt än tidigare. Jag ammade med amningsnapp på bröstet och det fungerade eftersom jag var avslappnad med det hela och tack vare amningsnappen fick Melvin tag och jag blev heller inte sårig då den skyddade fint. Jag var ändå inte bekväm med att amma offentligt utan precis som du så kändes det för intimt och jag ansåg att det var en stund mellan mor och barn som ingen annan skulle dela. Denna gången kände jag att det var viktigare för mig att amma än de andra två gångerna. Melvin hade allvarlig gulsot när han föddes och vi blev inlagda i panik på neonatal och Melvin var döendes. Det som kunde hjälpa honom var att han fick ligga i tält och fick kopplat 4 solarium till sig och han intensivsolade och i samband med rikligt med bröstmjölk så kunde det finnas en chans att hjälpa honom att slippa ett blodbyte. Jag kände också att det var en närhet mig och Melvin emellan som inte bara hen utan även jag behövde. När allt annat var kaos och livet hängde på en tråd så behövde vi varandras närhet på något oförklarligt sätt och det kändes som jag gav honom liv. Tur i oturen så hade jag väldigt mycket mjölk och amninganappen fungerade denna gången ju. Melvin blev friskförklarad efter 5 veckor. Vi fortsatte amma hemma i 2 månader till men Melvin var inte nöjd dock, han kaskad-spydde efter varje mål och då hade jag ju inte mer mjölk i brösten att erbjuda honom. Jag stöttade upp med ersättning men den kom ju också upp. Plötsligt fick han utslag på kroppen och var totalförstoppad vilket jag kände igen från tiden när Mirelle var bebis och det konstaterades att även Melvin var mjölkallergisk så vi slog även här över till helt mjölkfri ersättning.
Jag har inte haft ett svagare band till någon av mina barn för att 2 av dem inte ammats, det gör inte så man knyter an till sitt barn. Hud mot hud ger också barnen tillfredställelse, närhet och trygghet utan att behöva ge bröstet. Jag hoppas för er egen skull att du bara kan släppa detta med amningen och inte oroa dig mer. Fungerar det så fungerar det och känner du att det är rätt så amma men känns det ångestfyllt så avstå. En mamma med ångest över amningen smittar av sig på barnet och då kommer det inte fungera utan båda blir stressade. Du känner själv vad som är rätt för er, inget är fel. Alla har olika erfarenheter och olika känslor när det gäller att amma eller inte amma. Det viktiga är att du vet att man inte är sämre som mamma för att man inte ammar och att du vet vad som är bäst för dig och ditt barn och det kan ingen annan ta ifrån dig.
Min syster tänker inte heller amma, även där en del på grund av dåliga erfarenheter från patienthotellet men även för att det inte känns rätt för henne. Du är inte ensam med såna tankar och de kan äta upp en inifrån. Släpp tanken, koppla av, stressa ner och bara prova dig fram till det du tycker känns bra för er, ditt barn kommer inte fattas varken näring eller närhet och kärlek oavsett hur du gör.
Jag förstår din ovilja, det låter ju knappast som om amning skulle kännas som ett smidigare val än ersättning för dig. När Max föddes med akut snitt träffade jag honom inte förrän efteråt och i mitt omtöcknade tillstånd minns jag att BM hjälpte honom ta bröstet. Jag har inte då eller nu reflekterat nämnvärt över det. Amningen fungerade fint direkt, tills jag lämnade KK (låg på avd som nyopererad) och flyttades över till patienthotellet. Där insisterades det på att jag skulle kolla på en amningsfilm, vilket jag gjorde. Tyvärr var det enda budskap som upprepades att man bara skulle lägga barnet vid bröstet, inte hjälpa barnet att ta bröstet osv, eftersom det ena med det andra skulle ge mjölkstockning eller leda till andra otrevligheter. Jag minns att jag satt där och blev förskräckt, jag gjorde ju precis så som man inte fick! Så givetvis slutade jag "hjälpa" vid amning med resultat att min lilla bebis inte fick grepp om mitt överfulla bröst och bara skrek. Vilket i slutändan jag oxå gjorde... Sen tog jag mod till mig och gick ut och frågade om BM eller vad de är på patienthotellet kunde komma och titta när jag ammade. När jag skulle visa upprepades tidigare misslyckande och då grep hon in och "hjälpte" bebisen. Jag berättade att jag gjort likadant själv innan och att det funkade fint tills jag såg i filmen att det var fel, då sa hon att filmen inte var så bra och att man skulle känna efter själv! Min lilla bebis hade iaf lyckats gå ner bra mer än de 10% som är normalt under denna tid samt att hans mamma toltalt tappade självförtroendet ett tag, pga den där j-vla filmen. Hoppas de inte fortfarande visar den. Jag är glad att jag frågade om hjälp för bortsett från den tid efter filmvisningen tills jag bad om hjälp funkade amningen fin fint för mig. Jag tror tyvärr att det har blivit så upphypat att även BM:orna flippat ut lite och därför försöker forcera på hjälp som kanske egentligen inte behövts (och absolut inte på så brysk manér som ni berättar om ovan) för hade vi fått positivt stöd som nyblivna mammor hade vi nog alla lyckats växa in i rollen som självsäkra mammor som vågar lyssna på oss själva och vara lugna i vår roll för vi vet nog oftast bäst vad våra barn vill och behöver.
Usch vilken historia. Förstår att du tvekar.. JAg fick mycket hjälp med amningen på patienthotellet, men jag tyckte också det var ok att de tog tag i bröstet och verkligen hjälpte mig, eftersom jag så gärna ville att det skulle funka. Men de frågade innan om det var ok och för min del var det ju det. Men jag förstår att du kände dig kränkt.
För min del slutade det med att jag fick använda amningsnapp och med den kunde jag amma 3,5 månader i alla fall. Nästa gång kommer jag ha med mig amningsnapp in till bb och använda direkt om det blir problem, tänker inte ge upp amningen lika lätt nästa gång.
Jag själv (eller mina systrar för den delen) blev aldrig ammade och det blev människor av oss också! Men om du tvekar kanske du ska testa först, istället för att säga nej till amning direkt och sen kanske ångra dig?
Jag vet delvis hur du känner. Jag hade tur med bra bm som lämnade mig ganska mycket ifred (kanske för att jag glodde ilskt om de försökte närma sig, hehe) men några skeptiska blickar fick jag definitivt och amningen inspekterades i omgångar. Tips på löpande band haglade också över en: "Ner med axlarna, sitt rakt, håll honom längre åt vänster, nej åt höger, det blir nog bättre om du sänker ner honom lite etc etc." Nu kom han ju för tidigt så de kanske inte "vågade" gå på för hårt om amningen med oss men FY om någon bara hade greppat tag och tvingat sig på. Jag hade blivit tvärilsk! Gör precis som du känner och SÄG IFRÅN om någon beter sig illa igen. Det är DIN kropp och DITT barn hur goda deras intentioner än kan tänkas vara. Kanske känns det rätt att åtminstone testa amma den här gången eller så känner du att att du verkligen inte vill ... oavsett är det DU som bestämmer.
Visst finns det mammor som vänder ut och in på sig själva för att tillfredsställa sina barn med bröstmjölk men frågan är hur tillfredsställda barnen egentligen blir med en ledsen och stressad mamma som alltid måste kämpa? Jag har redan hur många som helst tankar om vad jag vill göra annorlunda nästa gång (om det nu blir någon nästa gång ;-) och det känns väldigt positivt att åtminstone veta hur man VILL ha det (även om det säkert inte blir så ändå) och var ens egna gränser går.
Det kommer att gå skitbra så länge du lyssnar på dig själv och beslutet om att amma/inte amma behöver du inte ta förrän när den stunden kommer. Packa ner ersättning, flaska och bröstskydd så har du ett litet beredskaps-kit och slipper fråga "om lov" att ge ersättning eller använda skydd för ev. bättre grepp på BB. Lycka till :-)
