Livets Lilla Goda

Den 29 juni kl 1200 hade vi en tid på prenatal för överburenhetskontroll, 42+0.

Det blev inte riktigt så som vi hade hoppats det besöket, det var rörigt och det uppstod en del onödig irritation. När vi kom dit blev jag kopplad till en ctg, kollade mitt blodtryck och sen därefter var det ultraljud för kontroll av fosterläge, blodflöde i navelsträngen och mängden fostervatten. Men det var här det brast.

Prenatal ringde gång på gång upp till ultraljudsavdelningen för att höra om dom kunde skicka upp mig, ingen svarade. Efter 40 minuter fick dom tag på en sköterska där uppe och vi fick åka upp. När vi stiger in genom dörrarna till avdelningen möts vi av en sköterska som meddelar ”jag har konsulterat läkaren, och han har kommit fram till att du behöver inte undersökas, utan du kan komma tillbaka på den tiden som du har fått imorgon!” SAY WHAT? För det första har jag inte fått någon ny tid för morgondagen, och vadå inte behöva undersöka mig? Jag blev vansinnig och frågade om dom hade synska läkare på avdelningen? Sköterskan tyckte givetvis att min upprördhet blev jobbig som satte oss i ”frysboxen” (ett icke färdig inrett rum där det stod två stolar) och lovade att återkomma när hon pratat med läkaren. Efter 20 min återkommer hon med infon ”Det har blivit ett missförstånd, ni ska undersökas av läkaren nere på prenatal, inte här.” Så blev vi nedskickade igen. Läkaren på prenatal var lite upptagen så vi fick vänta en stund. När han kom så var han hur trevlig som helst och sa till en av sköterskorna ”Har ni en säng som vi kan använda, det hade underlättat!” (detta sa han utan vetskapen om att vi hörde det) Jag började asgarva, så när jag runda hörnet och mötte honom sa jag ”jag är inte så knysslig, jag kan lägga mig här i korridoren på golvet, så länge nån bara undersöker mig så är jag nöjd!”

Ultraljudundersökningen visade på att det fanns gott om fostervatten, lillkillen låg med huvudet långt ner och flödet i navelsträngen var perfekt. Han gjorde en vaginalundersökning och konstaterade att slemproppen börjat lossna, att jag var öppen 3-4 cm och att livmodertappen var halvmjuk. Han skickade hem mig med orden: du lär inte behöva bli igångsatt, jag tror det tar fart inom väldigt kort tid.

Sköna och tröstande ord att åka hem med, detta och en ny tid den 1 juli kl 1200 för att i så fall ta beslut om en eventuell igångsättning om inget hänt självmant innan dess.

På kvällen den 29 juni  började jag klocka värkar. 2230 kom första riktiga värken, och vid midnatt ringde vi till min svärmor och bad henne komma då hon skulle agera barnvakt till dottern. När hon kom vid 0030 så begav jag och mannen oss ut på en liten promenad runt kvarterett, då passade jag även på att ringa in till förlossningen för att fråga hur läget såg ut. Fick beskedet att jag inte behövde bry mig om ur långa värkarna var, hur långt det var i mellan dom osv utan jag var välkommen in så fort det börja kännas obekvämt. Kändes skönt att höra. Väl hemma igen från promenad gick vi och la oss, jag med min telefon och värkappen i högsta hugg, klockade värkar med 3-13 minuters mellanrum, som varade mellan 20-60 sekunder, men det var fortfarande helt okej i styrka så jag andades lätt igenom dem. Somnade till mellan 0130-0300, då hade värkarna fått en annan intensitet. Jag härdade ut en timme till sedan väckte jag mannen. I bilen på väg till förlossningen ringde jag och meddelade att vi var på väg. Klockan 0440 blev vi inskrivna och en kontroll gjordes, och det som jag tidigare befarat blev ett faktum, jag hade inte öppnat mig en millimeter sedan den vaginala undersökningen på prenatal dagen innan, fortfarande öppen 3 cm och livmodertappen var inte helt bort. Det diskuterades flitigt fram och tillbaka vad som skulle göras, en läkare av en något rabiat karaktär kom in och ville undersöka mig, och bokstavligt talat våldtog mig med sin hand då hon gav mig en hinnsvepning som mest kändes som ett övergrepp. Efter detta ville hon skicka hem mig med sömntabeller så jag kunde vila hemma och sedan få en återtid på eftermiddagen istället, för dom började få platsbrist (!!!!!!).  Barnmorskan meddelade mig senare att det diskuterade om dom skulle ta hål på hinnorna iaf men att detta skulle göra kl 9 om inget hade hänt till dess.

Klockan blev 0930 och ingen verkade kunna ta ett beslut, fortfarande inget besked om vad som planerades att göras, ingen smärtlindring och lagom otålig.

Då kom barnmorskan in och gav mig petidin, jag frågade vad som hände nu och fick till svar av en leendes  att jag fick stanna för nu kunde dom inte flytta på mig iom att jag fått petidinet. Vilket underbar bm. Hon tykte också att läkarens argumenterande var hlt galet och beslöt själv att ge mig petidinet! Tack.

Så från kl 10-1330 låg jag i sängen som i en dimma, suckade igenom värkarna som tätnade och låg nu på 5 min mellanrum. Klockan 14 blev det en ny undersökning, och hallelulja nu var ag öppen 5 cm med vattnet hade inte gått, hinnorna bara bågnade! Klockan 15 tog dom hål på hinnorna och värkarna tilltog dramattiskt! Frågade efter lustgasen men allting dröjde och jag fick andas igenom värkarna, vilket jag klarade bra, precis som jag gjort de först 5 timmarna innan petidinet. 1530 fick jag lustgasen. Satt grensle över en stol och kände mig väldigt lugn. Plötsligt kom barnmorskan in och ville at jag skulle duscha. Varför fattade jag inte,  och jag hade verkligen ingen lust, men hade bestämt mig för att lyssna på kroppens egna signaler samt att lyssna på råden jag fick av personalen. Sagt och gjort, 1630 stod jag i duschen, utan smärtlindring, värkarna tätnade ytterligare och jag fick nästan panik av att andas igenom dessa värkar. Klockan 1650 sa jag till Johan att ringa på personalen får jag klarade inte mer. Reste mig och det kom en värk, kände mig helt paralyserad, kunde inte torka mig, röra mig, än mindre gå från badrummet in till sängen. Undersköterskan kom in och hjälpte mig att torka mig. Då sa jag till henne att det tryckte på som fan, och fick till svar att det lät inte så. Snabbt in till sängen, lustgasen, en värk, ett avgrundsvrål och kommentaren NU LÅTET DET SOM OM DET ÄR PÅ GÅNG! Dom kastade upp mig i sängen, en värk till, huvudet ute, paus, en värk och VÄLKOMMEN TILL VÄRLDEN VIKTOR!                      

Tre krystvärkar och 6 minuter tog det när han väl bestämde sig för att titta ut!

Sen blev det lite för dramatiskt för min smak. Moderkakan kom ut utan problem och allt verkade bra. Viktor låg på min mage och hade redan tagit världens sug om bröstet och verkade nöjd med livet. Då känner jag hur det börjar rinna ur mitt underliv och jag tänkte ”men jag kan väl inte ha mer fostervatten i mig efter att både unge och moderkaka är ute”. PANG! Dörren slogs upp, in rusar två personal och en läkare till. Dom trycker på min mage, sticker mig i båda händerna, köttar in en spruta i låret med morfin på mig, läkaren säger: ”Förlåt men jag vet att det gör ont men jag måste göra detta!”

Dom trycker och trycker på min mage och det fortsätter bara att blöda från mitt underliv. Jag fick panik och frågade vad som hände. Dom berättade att jag inte slutade blöda, att det var livmodertappen som blödde. Det enda jag fick fram var: ni får inte söva mig, då vaknar jag inte igen!

Det är nämligen min största skräck, att bli sövd och opererad. Som tur var slutade det blöda. Men det var på håret ifrån mitt skräckscenarie. Vid nåt tillfälle vände jag huvudet och kollade på vagnen sidanom mig och fick se två liters kannor fyllda till bredden med blod, lakan, handdukar och papper fyllda med blod. MITT BLOD! Jag tappade över två liter!

Men det slutade som sagt, och lugnet la sig. Var 30 min kom barnmorskan in och tryckte på min mage. Efter 1½ timme bad bm mig att gå på toaletten, fick hjälp upp ur sängen och in på toaletten. Satt där i 20 min, kände mig kissig men kunde inte kissa. Till sist gav jag upp, reste mig och ropade på Johan att larma! Två hundradelar senare svimmade jag och det rusar in tre personal med rullstol på toaletten, och Johan fattade ingenting. Upp i sängen och så kopplades det dropp till mig.

Det blev personalbyte och jag sa hejdå till min barnmorska och undersköterska! Vilka fantastiska kvinnor. Undersköterskan Åsa var helt underbar, blev kär i henne!

Nattpersonalen kom och det första dom gjorde var att tömma min blåsa. Ett ingrepp som faktiskt var mer skönt än läskigt! Vid 2130 kom dom inrullandes med sängen från bb till mig, hjälpte mig över i den sängen och sen körde dom mig in till bb-avdelningen. Johan stannade med mig en timme sen åkte han hem till sin mamma och vår dotter. Jag var i goda händer.

Även om det var blev ett dramatiskt slut och en rabiat läkare i början så blev förlossningen bra och jag fick ju min belöning, en liten guldgosse, 4295 gram och 53 cm lång!