Med facit i hand!
Måste faktiskt säga det, att en vecka efter lillebrors ankomst så ser jag inte lika dramatiskt på det som hände.
alltså det var fortfarande ingen kul upplevelse, men om man ser på helheten så var det en bra förlossning och eftervården var toppen.
Visst blödde jag, men det positiva är att det gör jag knappt nu, eftersom dom tryckte ut all blod ifrån livmodern på mig efter förlossningen, finns det idag inte en massa rester som måste komma ut av sig själv. Och det känns bra, för att ha avslag i flera månader som med dottern slipper jag gärna.
Krystbiten gick fort, tre värkar och 6 minuter, det har resulterat i att jag faktiskt inte känner mig som jag ens har fött barn därnere. Och det är alltid positivt. Med dottern tog det nästintill 11 månader innan jag kände mig återställd därnere.
Idag fick jag även redan på vad 7,81 betydde. Efter förlossningen så sa barnmorskan och undersköterskan att dom aldrig upplevt ett sånt bra värde på en bebis någonsin. Vi glömde fråga vad det var för värde och har funderat på det en vecka nu. Men idag när jag pratade med BVC-sköterskan så förklarade hon att det var värdet från den elektrod som satt på hans huvud, den som mäter hur han påverkas av utdrivningsskedet. Och 7,81 är då ett basiskt tal, vilket innebär att han inte alls reagerade på utdrivningen. Och det kan man ju förstå... det gick ju så fort!
Jag hade en fantastisk barnmorska och undersköterska, och förlossningstiden mer än halverades i jämförelse med dotterns förlossning som tog 28 timmar. Värkarna började 2230 och han är född 1719 så denna gången tog det 19 timmar. 11 timmar av de 28 med dottern spenderade vi på förlossningen medans vi befann oss 11 timmar på förlossningen denna gången också... men hemma var det bara 8 timmar som jag härdade ut.
Utdrivningsskedet blev 40 minuter kortare denna gången, och det uppskattar jag.
Så alltså, men facit i hand, blev det en förlossningsrevansch iaf. 
Han är verkligen fantastiskt fin! Grattis igen!
